ÅNGEST

FRÅN HINDER TILL DRIVKRAFT

Trots att det snart är nio år sedan jag upplevde min första panikattack och generell ångest känns det som om att det var igår. Aldrig hade jag då kunnat tro att det jag skulle uppleva skulle gå från hinder till drivkraft.

FÖRSTA MÖTET

Jag kommer såväl ihåg hur jag haltade in på bion med min “pjäxa” som jag var tvungen att ha för att jag dragit av hälsenan några veckor tidigare.

Vi skall kolla på Jägarna 2. Jag är lite manligt förkyld också (läs döende) så jag har tagit ipren och även bunkrat upp med halstabletter.

Någon halvtimme in i filmen börjar jag må lite illa, känner hur hjärtat klappar på i allt högre takt och upplever hur jag får tunnelseende och ljudet blir helt luddigt.

Min första tanke är att jag kanske har fått någon febertopp eller är påväg att bli magsjuk.

Så jag går ut från bion, tar mig till toaletten och på väg dit känner jag att kroppen lugnar ned sig. Efter några minuter är jag påväg in till bion igen, men hinner bara ta några steg mot salongen när hjärtklappningen kommer tillbaka.

Jag går inte tillbaka till salongen, utan väljer att gå ut istället. 

Drygt en och en halv timme hoppar jag runt utanför Heron City och undrar vad som händer med min kropp.

STARTSKOTTET

När jag idag tänker tillbaka på situationen så önskar jag att jag hade gått tillbaka, att jag gått in på bion igen.

Istället blev det här som ett startskott för min ångestkarriär. Det var som att de där salongsdörrarna öppnade upp för ett nytt liv, och inte ett liv som var präglat av glädje, äventyr och nyfikenhet.

Redan samma helg eller om det var helgen efter råkar jag ut för några attacker igen, den här gången stod jag på mig, jag lämnade inte lokalen utan härdade ut. Det var en skön känsla att inte missa uppträdandet men jag var helt slut i kroppen och mentalt. Kändes som om jag sprungit ett maraton. Jag har naturligtvis ingen aning om hur det känns att springa ett maraton, men tyckte att det var en fin liknelse.

När jag några dagar senare pratar med min bror på telefon och beskriver mina upplevelser säger han: “Du har ju fått panikångestattacker” 

Jag kommer inte ihåg så mycket mer av det samtalet. Det enda som ekade i huvudet var “Panikångest” 

När vi pratat klart Googlar jag panikångest. Det visade sig att kanske vara mitt livs största misstag. Helt plötsligt hade jag en hel palett med livsfarliga saker som man kan vara rädd för när man lider av panikångest eller generell ångest.

VAD ÄR PANIKÅNGEST

Men vad är då ångest och varför får man panikångestattacker?

Nu är ju inte jag någon expert på området, och det jag skriver är helt utifrån mina upplevelser och min basala kunskap om fenomenet.

För att svara på frågan om panikångestens orsaker måste vi först bestämma vad vi menar med orsak. Panikångestattacker är ju i grunden en naturlig reaktion på̊ något hotfullt. Kroppen förbereder sig för att antingen försvara sig eller fly, och därför drabbas den av en extrem stressreaktion. Reaktionen kallas för ”kamp- och flyktreaktionen” och är en urtida försvarsmekanism som aktiveras när faran är extrem.

Utdrag från vardags depression och författaren Christian Dahlström som skrivit bl.a. Panikångest & Depression

Då så, då vet vi lite vad det beror på. Det är alltså något vi har med oss sedan vi levde på savannen. Vissa delar i vår hjärna har inte utvecklats nämnvärt mycket sedan dess. Framför allt inte amygdala som styr denna funktionen fight or flight.

TILLFRISKNANDE

Med den här kunskapen och med kontinuerliga kuratorbesök påbörjade jag min resa mot att bli frisk. Som om att det var ett virus eller en infektion jag drabbats av som snart skulle läka ut och allt skulle bli som vanligt igen.

Jag kan inte ha haft mer fel. Det skulle inte alls gå över, det var ingen infektion eller virus. Det var ett beteende som jag undermedvetet skulle börja bygga hela mitt liv omkring.  

Ångesten hade mig i ett järngrepp och det var den som styrde mitt liv.

Hade du frågat mig då om jag upplevde att ångesten hade befälet hade jag garanterat fnyst åt dig och sagt att du har fel. Klart den inte kontrollerar mig, det gör jag ju själv. Nä den begränsar mig inte, jag lever precis som vanligt.

När jag idag ser tillbaka på den tiden ryser jag, och blir nästan lite ledsen.

ÅNGESTEN STYR MITT LIV

Att den inte påverkade mig var ju bullshit. Jag hade svårt att gå in i en affär och handla, ofta fick jag avbryta handlandet och gå ut. Hade extremt svårt att gå på bio och åka buss. Även släktmiddagar och andra umgängesaktiviteter blev en pina.

Så ja, det påverkade mig, och inte bara mig utan naturligtvis dom i min närhet.

Men långt där inne fanns ett driv och en känsla att jag verkligen inte ville att ångesten skulle begränsa mig. Så när jag var i en bra period så försökte jag utmana mig så mycket jag kunde. Jag skapade strategier för att hålla mig kvar i affären när det började kännas jobbigt. Små små utmaningar men som jag ändå kände gjorde nytta.

Men återigen, med facit i hand så var det ganska fjuttiga utmaningar, och det var ju på  mina vilkor och när det passade mig. Säger inte att det var verkningslöst, självklart gjorde det nytta. Men just då tror jag att det mest var en ursäkt för att jag inte ville erkänna för mig själv hur sjuk jag var och hur mycket det påverkade  mig.

Fortsatte att gå till kurator och med mina utmaningar, och dessvärre med att självmedicinera med hjälp av alkohol. Det är också något jag kommit på i efterhand, att jag mådde så mycket bättre om jag fick några öl i kroppen eller några glas vin. Då var min ångest som borta.

De där kraftiga attackerna byttes ut mot mer molande ångest, med små toppar när det blev extra jobbigt. Jag kan nog tycka att det var lite jobbigare än de där riktiga attackerna, då fick jag ju i alla fall leva som vanligt emellan.

MEDICINERING

Det tog säkert något år innan jag kände att jag tappade orken. Att varje dag, varje timme var mer eller mindre en fajt. En fajt att hålla fasaden uppe (som alla genomskådade) och att få vardagen att rulla på. Jag fick antidepressiva piller utskriven av min läkare och började faktiskt få näsan ovanför vattenytan igen.

Jag har dessvärre lite svårt för kemiska preparat, och det hör inte till vanligheten att jag tar tabletter mot min åkommor. Så jag var lite motståndare till att äta dessa piller. Så efter en kortare period så slutade jag äta dem, för att några månader senare vara tillbaka på ruta ett.

VÄNDNINGEN

Men det var då den stora vändningen kom.

Minns även detta så väl. Jag och min dåvarande flickvän skulle träffa några bekanta till henne. Jag mådde skit flera dagar innan, men hade bestämt mig för att jag verkligen skulle åka med. Någon dag innan så frågar hon mig hur hon kan hjälpa mig när jag får mina attacker. Eftersom att det är en bra dag och jag känner mig stark och oövervinnerlig svarar jag: “Om jag börjar svamla om att jag inte mår bra, att jag kanske är sjuk på riktigt eller så, tro inte på mig. Ge mig en spark i arslet och säg åt mig att det inte är farligt, det är bara mina tankar som fuckar upp det och att det snart går över”

Det kan ha varit det klokaste jag sagt, men också det oklokaste.

För när dagen kommer och vi skall åka till de här vännerna så har jag naturligtvis värsta ångestpåslaget. Hjärtat håller på att lämna kroppen, jag mår illa, ser suddigt och allt är kaos.

Talar om för henne att jag kanske fått solsting och behöver nog åka hem istället, men att hon kan ju vara kvar.

Tror ni att hon gick på det?

Nä, det gjorde hon inte. Någon timme senare står vi på uppfarten till vännerna och jag är övertygad om att jag kommer att svimma. Tänker: “Vore ju bra om jag gjorde det, för då får hon ju se att jag faktiskt är sjuk”

Men jag svimmade aldrig, och vi hade en fantastisk dag hos vännerna.

Frid och fröjd, nu måste det väl ändå ha vänt när det gick så bra den där gången?

ETT STEG FRAMÅT, TVÅ TILLBAKA

Nä, det skulle visa sig att bakslag tydligen var något jag missat i min plan. Men jag var i alla fall på gång, och det hände saker hela tiden.

Sen kom ju träningen in i mitt liv och intresset för friskvård och hälsa. Parallellt med  att jag började röra på mig och faktiskt åt medicin igen kom jag tillslut upp ovanför ytan igen.

Jag började intressera mig för vad som egentligen hände med min kropp, och varför jag drabbades av denna ångest och attacker.

Återigen var ångest en stor del av min vardag men nu som ett bränsle. Ett bränsle som utvecklade mig och tog mig framåt och som öppnade nya dörrar och en nyfikenhet.

Trots mina framsteg och min acceptans och förståelse för min ångest kunde jag ändå inte släppa tanken och känslan om att få vara fri från ångest. Att vara helt orädd, att inte behöva hitta genvägar, att inte behöva utmana mig dagligen. Att det någon dag bara kunde få vara lätt, utan motstånd.

ANDRA VÄNDNINGEN

Vid något tillfälle när jag träffade en av otaliga psykologer eller terapeuter eller om det var något jag hörde eller läste i någon av alla självhjälpsböcker jag läst: “Om du fick det tragiska beskedet att du lider av en dödlig sjukdom, och kommer att dö inom tre månader. Vad skulle du känna då”?

Och min första reaktion var: “Gud va skönt”

Jag har aldrig haft en tanke att avsluta mitt liv i förtid, och jag har nog aldrig tidigare reflekterat över det. Men när frågan ställdes så kändes det som ett ganska skönt alternativ. Det var liksom utanför min kontroll, det fanns inget jag kunde göra.

Det här kom att bli min andra stora vändpunkt i livet. Jag kunde inte förstå hur jag ens kunde tänka tanken. Jag kände mig misslyckad och egoistisk. Skulle jag smita ut genom bakdörren och återigen hitta ursäkter till att jag inte lever mitt liv fullt ut.

ACCEPTANS

Nä nu får det fan vara nog med offerkofta och begränsningar. Ska några icke relevanta tanka hindra mig från att leva fullt ut?

Så idag ytterligare några år senare kan jag med stolthet säga att min ångest och mina perioder av depression är det som driver mig framåt. Det är förmodligen så att vi tre aldrig kommer att skiljas åt, men aldrig att jag återigen kommer att låta mig begränsas eller förminskas.

Nu menar jag inte att jag skall gasa på och strunta i mina känslor eller mitt psyke. Det har jag redan provat, det är inte heller en framgångsrik strategi.

Det jag menar är att jag idag accepterar mig själv, med mina fel och brister. Jag är övertygad om att jag kommer att hamna i mörkare perioder och svackor. Men jag är lika övertygad om att jag kommer att ta mig igenom dom. Förhoppningsvis lite klokare och lite starkare för varje gång.

MIN DRIVKRAFT

För vem vore jag idag om jag inte varit med om det jag varit med om?

Jag hade förmodligen inte jobbat med friskvård och hälsa som jag idag brinner för. Hade förmodligen inte vidareutbildat för att kunna hjälpa och coacha människor till att hitta en bättre livsstil.  Troligtvis inte träffat min sambo och planerat resten av mitt liv tillsammans med henne.

Så tack fantastiska ångest och depression för att ni ger mig möjligheten att lära mig så mycket om mig själv.