Killen på bilden är typ väldigt ung, kanske 5-6 år.

Hans största dröm är att bli rockstjärna eller stuntman, helst stuntman och hoppa över bussar med motorcykel som Eddie Kid.

Killen på bilden har ingen tanke på hur livet kommer att bli, vilka människor han kommer att möta, vilka vägval han kommer att göra.

Hans fokus är att bli stuntman, eller kanske brandman som pappa. Han extraknäcker som grodambulans och räddar alla grodor/paddor som blivit överkörda på vägen vid kärret på Orrhammar där killen bor.

Egentligen så är han mer en begravningsentreprenör som hämtar överkörda platta grodor i en hink, men ambulansen är ju mycket fränare, för den har ju sirener och tutar när den far fram.

Så killen på bilden susar fram med sin cykel, med en hink full med platta grodor hängande på styret på vägen vid kärret på Orrhammar.

Han har ingen aning om att han några år senare skall gå till skolan med en klump i magen för att det är idrott. Han har ingen aning om hur jobbigt det är att vara den som står sist kvar när det lottas lag.

Om någon talat om för honom att du kommer nog skolka från mer än hälften av alla idrottslektioner under din skoltid så skulle han nog inte tro dig, för han vill ju bli stuntman eller brandman, då måste man ju vara stark.

Känslan att stå kvar sist av alla den av få gånger man faktiskt gett sig attan på att vara med på idrotten är hemsk, att få höra ”lagkamraterna” sucka och stöna när man drar sig med tunga långsamma steg mot laget.

Och råkar man av någon anledning få bollen oavsett om det var fotboll eller innebandy så infann sig en panik och man gjorde allt för att bli av med bollen

-”Men passa då ditt jävla miffo”

och det gjorde man, men naturligtvis  till fel person…

Att inte få tillhöra, att få känna gemenskap och att inte vara tillräckligt bra är nog ett stort problem hos många av oss.

Att jag inte blev utvald på idrotten förstår jag mycket väl, jag hatade lagidrotter, fotboll och innebandy ger mig fortfarande rysningar på ryggen och känslan dyker upp, känslan att inte bli vald.

Nu vet jag att lagidrotten är fantastiskt bra för många, den hjälper fantastiskt många att få just tillhörigheten, skapar en laganda och en ”vi” känsla. Så hatten av för alla föreningar och alla som jobbar och stöttar föreningarna, all heder till er.

Men för mig som inte lyckades komma in i den här gemenskapen, som inte passade till rätt person eller som inte var tillräckligt bra fanns det ingen plats.

Killen på bilden är en gammal gubbe nu, fortfarande hatar han fotboll och innebandy och fortfarande är han rädd att inte få tillhöra, att inte fylla en funktion och att han skall passa till fel person.

Men han har också lärt sig att han faktiskt duger som han är, han vet att han är kass på fotboll, men han vet också att han är grym på att rädda grodor. Fortfarande drömmer han om att bli stuntman eller brandman.

Det är inte alltid så lätt att passa in, det ställs ganska höga krav på att bli accepterad, man måste se ut på ett visst sätt, man måste ha rätt kläder, rätt mobil. Det är inte bara på idrotten vi blir sist valda, det händer hela tiden, varje dag överallt.

Kan vi hjälpa dessa människor att hitta sin tillhörighet slipper dom oroa sig för att dom gör fel, ser ut på fel sätt eller klär sig på fel sätt.

Tänk om vi kunde lära oss att vi duger spm vi är, att vi faktiskt är unika och att det är helt ok att ibland passa till fel person, hur skulle vår värld se ut då?

Om killen på bilden slapp ha en klump i magen när det är dags för idrott.

Sträck ut en hand, tala om för varandra att vi duger som vi är och ge varandra en extra kram, en klapp på axeln eller bara ett leende.

Tillsammans är vi starka, och glöm inte att du aldrig är ensam !