Att träning har betytt galet mycket i mitt liv de senaste tio åren är ju en skaplig underdrift. Jag har skrivit otaligt antal texter om detta och dessvärre kommer det ytterligare en text om samma ämne.
Sen den gången då min dåvarande flickvän lurade med mig på ett gruppträningspass, vilket jag är evigt tacksam för, har träningen varit som en respirator för mig. Något jag har svårt att se att jag skulle kunna leva utan.
Träningen har utvecklats under årens lopp. Från att ha varit något jag gjort för min egen del till något jag gjort dels för att försörja mig men alltid med en passion och glädje.
Jag har utbildat mig inom olika koncept och har hela tiden känt att jag utvecklas som både instruktör och person.
LesMills har en enormt stor plats i mitt hjärta och har verkligen bidragit till min personliga utveckling.
UTMANA RÄDSLOR
Att stå inför en grupp och prata har tidigare för mig varit en mardröm. Jag hatade redovisningarna i skolan och jag hatade högläsningen.
Så valet att bli instruktör, där man verkligen är utlämnad och där fokus verkligen är på den som står där längst fram på scenen kan ju verka märkligt.
Men det har såklart varit en del av min utveckling. En del av processen att utmana mina rädslor. Jag försöker klura ut vad jag är rädd för och sedan utmanar jag mig själv att möta rädslorna.
Det har funkat riktigt bra men självklart finns det massor av rädslor som jag behåller för mig själv. Rädslor som jag hela tiden har undvikit eller gått runt. Men med små stapplande steg närmar jag mig även dom.
TA KONTROLL ÖVER RÄDSLORNA
För tio år sedan var min panikångest min värsta rädsla och den åt fullkomligt upp mig. Men när träningen kom in i bilden så minskade ångesten och jag kunde till och med framkalla panikångest känslan genom att pressa mig riktigt hårt i vissa pass. Den stora skillnaden var att då hade jag kontroll över ångesten, jag hade själv framkallat den och då var den inte lika läskig. Den blev mer som en belöning.
NUVARANDE RÄDSLOR
De två största rädslorna om jag bearbetar just nu är:
Rädslan att inte vara bra nog, någon som känner igen sig i den?
Rädslan att vara still, passiv och orkeslös/energilös.
Den första rädslan är såklart inte särskilt unik, gissar att de flesta kan känna igen sig i den. Jag är övertygad om att den bottnar i mönster som finns med från barndom och uppväxt.
MÖNSTER OCH BETEENDE
Nej, det ska inte bli en text som handlar om hur jag skyller på mina föräldrar att jag blivit den jag är, att mina misslyckande beror på dem.
Jag vet att dom gjort så gott dom kunnat och jag älskar dom ovärderligt för det. Men jag vet att det fanns brister och jag är också fullt medveten om att jag brustit i min roll som förälder. Vi kan inte skylla på vår barndom genom hela livet. Vi kommer till en punkt då vi blir vuxna och då hamnar ansvaret på oss själva att gör det bästa av vårt liv vi kan.
Men det är ganska befriande att förstå varifrån vissa beteenden kommer ifrån.
Jag har fått hört både hemifrån och framför allt från skolan att kanske om jag ansträngde mig lite extra så skulle det kanske bli bättre.
Jag var verkligen inget ljushuvud i skolan. Ska man placera mig i ett fack så var jag en av “strulputtarna”. Han som aldrig gjorde läxan, han som fick fler röda bockar än gröna R på proven. Han som vid varje kvartsamtal fick lova både mamma och lärare att jag skulle skärpa mig.
När jag väl lyckades få ganska bra på proven så sas det -”Tänk vad bra det blivit om du pluggat lite till” eller -”Tänk vad bra det skulle bli om du kunde lära dig att skriva läsligt”
MITT NYA MÖNSTER
När jag klev in på mitt första riktiga jobb så öppnades en helt ny värld.
Helt plötsligt så var jag omtyckt och älskad för min prestation. Jag såg såklart mönstret. Ju mer jag anstränger mig för att vara lite bättre än vad som förväntas. Desto mer älskad och omtyckt blir jag.
Det visade sig vara ett framgångsrecept. Att alltid leverera 110% att alltid ställa upp och finnas till hands.
Mitt yrke blev mitt liv och har nog varit sedan dess. Jag har alltid gått all in i mina jobb och satsat 110% och lite till.
Är inte detta kostsamt då?
Jovars, det kostar och det gör såklart att man tillslut kraschar. Vilket hände för drygt fem år sedan. Även fast jag sagt och trott flera gånger att nu har jag läkt, nu är jag frisk. Först nu har jag insett att jag aldrig kommer läka, jag kommer aldrig bli frisk. Det är nu notan kommer för mitt tidigare beteende.
CROSSFIT
Men, tänker du, skulle inte det här handla om CrossFit?
Jo, exakt, det skulle det göra. Vad har då CrossFit med detta att göra?
Det fattade inte jag heller i somras när jag på allvar började satsa på just CrossFit.
För första gången inom min tioåriga träningskarriär så har jag helt släppt kontrollen.
Mitt enorma kontrollbehov har fått kliva åt sidan, vilket är så utanför min comfort zone.
Jag tjatar ofta om att vi skall utmana oss själva och gå utanför vår comfort zone, vilket jag såklart gör när jag utmanat och utmanar mina rädslor.
Men att helt släppa kontrollen är något nytt. Nu är det inte längre jag som lägger upp passet. Jag har ingen aning om vad som kommer att ske på passet och framförallt vet jag inte om det är något jag klarar av.
Första tiden var såklart detta vidrigt. “Tänk om jag inte orkar, tänk om jag inte kan, tänk om…” Och nu älskar jag det.
Jag får vara helt i min egna bubbla, bara fokusera på mig själv. Jag behöver inte lägga fokus på att alla andra har det bra, att dom känner sig trygga och bekväma.
Det bästa av allt är att jag är riktigt dålig på det också. Nu kan man ju inte vara dålig på träning, för man utgår från sig själv. Men jag är ovan och nybörjare. Vilket såklart gör att jag inte är lika stark eller har lika bra teknik som de som har tränat i många år har. Detta gör att jag såklart inte tillhör toppskiktet, vilket också är helt fantastiskt.
Jag har ingen kontroll på passen och jag har ingen prestige att leva upp till, så fantastiskt.
Så om någon frågar mig vad CrossFit är så skulle jag svara -”Mental utveckling, med fysiskt resultat som bonus”
Så återigen har min mentala utveckling fått sig en boozt och fortsätter sin utvecklingskurva tack vare fysisk träning.
PASSIVITET
Rädsla nummer två då, ska inte den få något utrymme i denna text?
Jo såklart, annars vore det ju orättvist.
Kommer du ens ihåg vad den handlar om?
Antingen har du bra minne eller så har du scrollat upp i texten, men du har helt rätt. Rädslan för att vara energilös/orkeslös eller still/passiv.
Det här är en rädsla som jag fajtas med i skrivande stund. Jag har varit sjuk några dagar och inte haft ork att ens ta mig ur soffan. Vanligtvis är detta en riktig katastrof i mitt liv, att inte orka…
Men under senaste tiden har jag kommit till insikt. Jag jobbar ju hårt för att nå detta stadie när jag tränar. När jag kör mina pass så finns det ju inte på världskartan att ge upp. Inte innan man känner att det inte finns en gnutta energi kvar i kroppen, att man verkligen gjort sitt bästa.
Det är ju mer en regel än undantag att man klappar ihop på golvet i en svettpöl helt slut och med ett stort leende på läpparna. Det är ju belöningen av det hårda jobb man lagt ned.
Så vad händer om jag har samma mindset när jag blir sjuk eller när energin bara är helt slut?
Om jag fullt ut accepterar att kroppen är trött och behöver återhämtning. För att ge den bästa förutsättningarna att prestera på nästa “pass”
Det blir en riktigt skön och frigörande känsla. Världen kommer troligtvis inte rasa samman. Livet kommer inte springa ifrån mig och ingen kommer att sluta älska mig för att jag återhämtar mig.
Däremot kommer någon säkert att ge mig en “high five” eller “brofist” (heter det så?) och säga .
-”Bra jobbat, fan vad grym du är” och den någon är Jag!