Intuition

Publicerat

Nedanstående text skrev jag för snart tre år sedan. Aldrig kunde jag då drömma om hur mitt liv skulle se ut idag.

Men någonstans långt därinne fanns en röst som sa åt mig att det kommer att ordna sig. Min intuition hade verkligen rätt!

Så när offerkoftan åkte av, och jag började arbeta mot mitt mål så gav det ju faktiskt helt fantastiskt resultat.

Lite som ordspråket säger:

“Change is hard in the beginning, messy in the midle and gorgeous in the end”

Jag är inte bekväm med den jag blivit

Jag har en bild av mig själv, jag vet inte riktigt om den stämmer med verkligheten.

Min bild av mig själv är att jag är en glad, positiv, energifylld, busig och stundtals ”tokig” person. En person som inte tar livet gravallvarligt. En person som gärna busar till det, gör lite knasiga saker. Inte alltid att allt är genomtänkt, men att det alltid finns glädje.

Jag upplever mig också som en kärleksfull person, någon som vill förgylla tillvaron för andra och framför allt en partner. Jag vill dela med mig av kärlek och värme. Dela med och motgång, jag vill vara omhändertagande på ett kärleksfullt sätt genom att finnas vid personens sida. Detta utan att göra avkall på mina egna behov, värderingar och känslor.

Jag har ett stort behov av kärlek och värme, av fysisk kontakt, närhet och närvaro. Jag har lika stort behov av att få dela detta, att innerligt älska och att bli älskad.

Min upplevelse är att jag för några år sedan i samband med mina pappors bortgång och min krasch. Den glada, positiva, busiga, kärleksfulla Dea blev successivt en rädd, ängslig och osäker person. En person som var rädd att förlora människor omkring sig, en person som var rädd för avslut och avsked. En person som var rädd att bli ensam kvar.

Att få vakna en morgon utan att kämpa

Under flera år har jag drömt om att en dag få vakna och känna att jag inte längre behöver kämpa med allt. Att jag inte skall behöva känna min ångest inför saker, att slippa känna mig otillräcklig, att känna mig otrygg. Kanske har denna kamp och rädslan att förlora människor nära mig gjort att jag omedvetet krympt mig själv. Omedvetet har jag skalat bort mitt eget jag för att passa in.

Och vad är inte mer fel än det? Personen har förmodligen inte blivit förälskad i mig för den jag ”kan bli” utan för den jag var när personen lärde känna mig.

Innanför skalet finns kärnan

Nu när alla mina yttre etiketter är avskalade och jag blottar mitt sanna jag. Nu när jag inte har något att förlora, utan bara vinna infinner sig en fantastisk känsla. En bubblande känsla, en energi och ett ljus, frid eller vad man kan kalla det. Som om alla lager eller skal blottas och mitt inre jag får utrymme. Som när kossorna släpps ut på grönbete spritter det i kroppen.

Under de senaste åren har jag blivit någon jag inte riktigt känner igen. Med hjälp av yttre omständigheter har jag försökt att hitta tillbaka till mig själv. Jag har sprungit snabbare för att försöka hitta mitt inre jag. Jag har kämpat för att hitta glöden, glädjen och energin. Jag har också vid flertalet tillfällen trott att jag hittat den. Men det har varit kortvarigt och kanske inte den genuina glöden, utan bara essensen av den.

Bygga framtid tillsammans med någon

Jag var på Ikea häromdagen och såg alla ”lyckliga” människor som fyllde sina vagnar med saker. Saker som skall bygga upp deras framtid. Kanske planerade dom ett gemensamt hem, kanske hade de äntligen kommit till skott och ska bilda sin framtid tillsammans. En tanke av att jag aldrig kommer kunna göra detta. Jag kommer aldrig kunna planera och få var en del i någons liv for igenom mitt huvud.

Denna tanke ersattes ganska snart av en annan tanke: ”Jo, det kommer du visst. När du är bekväm och trygg i dig själv så kommer du också att gå på Ikea. Du kommer också hålla om någon du älskar. Ni kommer att lägga varor i Er vagn för Ert gemensamma liv”

Den känslan gjorde mig så lugn, och jag kände en värme inombords. Det var nästan så att jag ville gå fram till folk. Krama om dom och säga: ”Tappa aldrig taget om Er själva, glöm aldrig vem du är”

Begränsat mig själv

Jag kan ibland tänka att jag saknar så mycket i mitt liv. Som om jag hamnat i något vakuum och jag står och trampar vatten. Jag vill inte fylla mitt liv med materiella ting, ett yttre skal eller annan oäkta rekvisita. Jag vill leva fullt ut, vara den jag är, säga vad jag vill och stå för det. Det är som att jag har glömts kvar på stationen när jag ska ge mig ut på mitt livs resa. Jag är skyldig mig själv en ursäkt. Det kommer kanske att ta ett tag innan jag litar på mig själv igen. Men jag skall göra allt jag kan för att aldrig tappa bort mig själv igen.

Hand i hand

Den nya resan kommer kanske vara tuff och stundtals vidrig, genom okänd mark där rädsla, sorg och smärta hägrar. Men jag är övertygad om att när vi passerat dessa områden så kommer något magiskt att hända. En destination som är fylld av kärlek, skratt, passion, glädje och värme. Jag tar mig själv hårt i handen, vi sätter oss vid fönstret på tåget och ser det gamla passera utanför. Vi ser hur smärtan och sorgen successivt avtar. Vi vet inte riktigt hur lång tid det tar men vi har tålamod. Tålamod att härda ut, tålamod att låta tiden ha sin gång, för vi vet vad som väntar. 

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.