Hade ett samtal häromdagen med en väldigt nära vän, vi är jämngamla och har hängt sedan vi var riktigt små.

Vännen berättade en sak som gjorde att jag häpnade och blev väldigt illa berörd.
Vännen berättar i förtroende till mig att under hela livet har ”hen” blivit utsatt för en typ av mobbing.
Varje dag har ”hen” fått höra
-”Bättre kan du” -”Kom igen, öka nu då” -”Fan vad dålig du är, skärp dig” -”Ja, du kanske råka vinna den här gången, men inte med tillräckliga marginaler”
-”Du ser, du är ju värdelös, du lyckas ju inte med något” , -”Ska du ge upp igen ?” -”Looser”
-”Vem kan någonsin älska någon som dig”

Jag blev helt paff, jag har inte sett eller förstått över huvudtaget, vem är så elak? Vem fan tror sig ha rätten att behandla dig så här?

Vännen lägger huvudet på sned, tittar mig i ögonen, lägger sin hand på min axel och säger:

-”Det är ju du?”

Jag tittar vännen djupt in i ögonen, känner att en tår är på väg ned för min kind, ser att samma sak händer med vännen. Jag torkar bort tåren från min kind, går bort från spegeln och känner hur det knyter sig i magen.

Hur ofta är vi inte hårda mot oss själva, trycker ned oss och talar om för oss själva att vi inte duger.

Fast vet du vad? Vi har inget att vinna på det, ingen blir glad för attvi sänker oss själva.

Så sträck på dig, ta din bästa vän (dig själv) i handen och tag för er, tag för er av allt fantastiskt som ni är värda. För vet du? Det finns bara en av dig, och du är helt unik och fantastisk,glöm aldrig det ❤️