SVAG

SVAG

Lyssnar på en “hårdrocksversion” av Svag av Viktor Leksell.

Vad händer om vi visar oss svaga och sårbara?

Jag tror att jag övat på det ganska mycket, men när man rannsakar sig själv och verkligen går på djupet så är det kanske inte riktigt så.

Jag vet att jag är mer “bit ihop, nu kör vi” och jag säger inte att det är fel.

Sista tiden har jag övat på att släppa garden, och kan ibland erkänna att det inte är ok, att jag inte har energi och kraft, då händer något.

Helt plötsligt har jag tappat kontrollen, det är inte jag som har kommandot och mina känslor får flöda fritt. Då menar jag andra känslor än hunger och att jag är bajsnödig.

Det är så sjukt långt utanför min comfortzone och det är med skräckblandad förtjusning jag befinner mig där allt mer ofta. Jag är såklart inte bekväm med det men det gör små underverk med mig så det är helt klart värt det.

MIN EGNA COMFORTZONE

När jag känner mig som mest levande och bekväm är när jag får köra ett riktigt “håll käften pass” 

När svetten sprutar, hjärtat håller på att lämna kroppen och man vill egentligen bara lägga sig i fosterställning på golvet och gråta. Men något gör att man fortsätter, att man tänjer på gränsen lite mer för varje pass.

Samma strategi använder jag mig av när det gäller min mentala “styrketräning”

Ofta vill jag falla ihop och gråta, men jag tänjer på gränserna lite extra för varje gång.

Inte för att jag inte vill visa mig svag, för det kan jag. Utan mer för att komma till ett läge där jag känner att jag är på rätt plats.

Det handlar ju inte om att det blir lättare, vi blir ju starkare!

Därför kan jag efter att ha befunnit mig utanför min mentala comfortzone belöna mig med att gå utanför min fysiska comfortzone, där jag faktiskt är trygg.

RÄDSLA

Såklart handlar allt detta om rädsla, ångest och panik. När jag är utanför min mentala comfortzone så är jag såklart rädd. Rädslan skapar ångest som tillslut leder till panik.

När jag pressar mig själv till max i något fysiskt så är jag inte rädd, därför kan jag pressa mig så hårt.

Hur får vi bort rädslan då?

Genom att öva såklart!

Jag har i min roll som PT och coach hjälpt massor av människor att möta sina rädslor.

Dom har inte blivit orädda, dom är rädda men gör det ändå.

Det är så vi ska göra, det är så vi utvecklas.

Att vänta på att det ska bli lättare eller att vi blir orädda är det mest befängda vi kan göra. Det kommer aldrig att ske.

LÅTA BLI ATT UTMANA

Jag kan såklart välja att bara acceptera att läget är som det är, dra ett streck över mina drömmar och låtsas som om dom inte fanns.

Det skulle vara det värsta svek jag någonsin skulle kunna utsätta mig för. Så det är såklart inte ett alternativ.

Jag har svikit mig själv tidigare och det kommer aldrig ske igen. Så för att komma till den plats jag vill vara på måste jag öva.

Öva på att misslyckas, öva på att få börja om, öva på att plåstra om såren, öva på att borsta av mig gruset och försöka igen.

Precis som min tatuering säger:

“Just because it burns doesn’t mean you’re gonna die

You’ve gotta get up and try, try, try” 

VISA SIG SÅRBAR

Handen på hjärtat, vad har vi att förlora om vi visar oss sårbara?

Det är snarare bevis på svaghet att inte visa sig sårbar.

Alla har vi perioder i livet där saker och ting är olika utmanande och nästan alltid går vi stärkta ut ur dessa perioder.

Det är ju inte så att draken lyfter enklast i medvind.

Så var snälla mot er själva, låt det vara tungt om det är det. Låt det göra ont om det gör det. Våga visa det för dina nära. Såklart behöver vi inte älta sönder allt som händer, men att släppa på ventilen och låta lite pysa ut ibland är aldrig fel.