TOMRUM

Det är totalt tyst, så tyst att jag hör mitt eget hjärta slå. Det finns inget planerat, kalendern är tom. En hel dag helt oplanerad som startar i en tystnad.

Gud vad skönt, kanske du tänker.

Mardröm tänker jag. Bara nu när jag skriver det får jag rysningar av obehag.

Det tomrum som skapas inom mig när det tystnar och när det inte är något på gång skapar en rastlöshet och ångest inom mig.

Precis som en gammal kollega till mig sa “Vi andra kämpar för att hitta energin, du kämpar för att dämpa energin”

Det han säger är helt sant på ett sätt, energin finns naturligt där.

Men det är också den som blivit mitt signum både gentemot mig själv men också såklart utåt. Klart att jag definierar mig som ett energiknippe, och när jag inte har den vanliga energin så känner jag inte igen mig.

Fuck lagom

Jag har självklart skitdagar som alla andra människor och dessa dagar är verkligen vidriga i mina ögon. En annan vän till mig, som är av samma skrot och korn, sa en gång att när vi har en dålig dag så kanske vi är 80% av vår energi, och det tycker vi suger. Men jämfört med andra kanske vi i normala fall levererar 110% och när vi då har en dålig dag kanske vi är på nivå med “de vanliga”

Jag menar inte att vi har superkrafter som andra inte har… jo det menar jag.

Men det som händer inom oss när vi inte levererar till max är att vi inte känner igen oss själva. Vi hamnar utanför vår comfort zone, och gör förmodligen allt i vår makt för att speeda på energin och återhämtningen. Lagom är verkligen inte good enough.

Brinna för det man gör

  Att vi brinner för det vi gör och går all in är ju inget konstigt. För vilka vore vi om vi inte var lite bättre än alla andra?

Förmodligen handlar det inte om trycka ner alla andra utan mer om en roll vi tar på oss. Såklart går vi inte all in i allt, utan vi väljer ju såklart de områden vi brinner för. Kanske handlar det i många fall om att vi brinner för det vi gör men i lika många fall riskera att brinna upp för det vi gör. Att vi ser saker som andra inte ser, att vi kan se det andra bara drömmer om, att vi har tron på oss själva att uppnå det som andra bara fantiserar om. Säker handlar det också lika ofta om att andra inser redan från början att det “kostar” för mycket och ger upp, varpå vi får ännu mer bränsle till vår energi.

Fartyg och racerbåt

Min svåger har enligt mig en fantastisk bra beskrivning på hur vi högpresterande människor fungerar. Han gör liknelsen med ett stort hangarfartyg och en racerbåt.

Du som kapten på ett hangarfartyg får en rutt som du måste planera noggrant, du kan omöjligt ändra kurs och bara vända om och byta riktning. En racerbåt däremot har alla möjligheter att byta kurs, ändra hastighet och köra lite hur den vill. Det kräver inte jättemycket för att ändra kurs, men det går också väldigt snabbt och är du inte uppmärksam kan du gå på grund eller kanske krascha i något hangarfartyg.

Balans

Kanske är det nu du lägger armarna i kors, lägger huvudet på sned och säger. “Men sänk tempot då, hitta balans”

Klart att du har rätt. När vi gång på gång kraschar för att vi har för högt tempo, så låter det ju rimligt att sänka tempot. Att hitta balans och att planera bättre.

Nu är vi tillbaks till vår comfortzone, eller rättare sagt långt utanför vår zon.

Jag är livrädd för hur mitt liv skulle vara i balans. Jag vet inte ens om jag är i ett läge där jag kan säga att jag accepterar det. Tror inte ens att jag vill dit.

För grejen är den att elden som brinner inom oss går inte att släcka, och den ska vi inte släcka. Klart att det kostar oss en del och att det vore klokt att lära oss att hantera elden innan det utvecklas till en skogsbrand.

Problemet är ju att ditt lagom är lika med döden för oss. Men självklart kan vi lära oss av dig, hitta verktyg som gör att vi får lite bättre kontroll.

Men med all sannolikhet är vi alldeles för fega för att hålla oss utanför vår comfort zone för länge. Förmodligen kommer vi att resa oss upp, borsta av oss dammet och köra på för fullt igen.