Vilka superhjältar har du omkring dig?


Jag är inne i en fas i mitt liv som antingen är katastrof eller helt fantastisk, kan inte riktigt bestämma mig. Eller rättare sagt, jag är inte så säker på att jag vill bestämma mig, det kanske är lite både ock.

Jag har ju förmånen att sedan många år tillbaka få eller vara tvungen att jobba med mig själv beroende på hur man väljer att se det, jag försöker nog se det som en förmån, även fast det ibland har varit och är tufft och jobbigt.

Hade jag aldrig kraschat den där hösten för snart sex år sedan så hade jag nog bara kört på, utan att reflekterat, utan att stanna upp, analyserat och bearbetat. Jag hade nog aldrig valt att sätta mig i skolbänken igen för att lära mig mer om mig själv för att kunna hjälpa andra. Jag hade aldrig kommit i kontakt med yogan och meditationen, jag hade aldrig fått möjlighet att prata med kuratorer och beteendevetare som jag träffat under åren. Jag hade aldrig läst alla de där ”självhjälpsböckerna”

Så nu flera år senare, när jag kanske insett att det inte är någon ”quickfix” att ta tag i sig själv, i alla fall inte för mig, så ser jag tillbaks på tiden som en lärdom och en förmån. Jag är inte på långa vägar klar och hoppas att jag aldrig blir klar, jag hoppas att jag jobbar vidare med mig själv tills jag tar mitt sista andetag.

Men ibland tvivlar jag, tänker att det inte hänt så mycket på dessa åren, att jag är kvar på samma ruta, och att jag aldrig kommer att bli ”frisk” Att allt jobb, tid och pengar jag lagt ned är helt bortkastat för jag är ju kvar på samma plats som då…

Men ganska snart inser jag att så inte är fallet, jag har kommit sjukt långt och har så många fantastiska verktyg och människor som på olika sett har eller påverkar mig.

Bara de senaste veckorna har jag fått flertalet ”aha” upplevelser bl.a. från en av mina lärare under utbildningen som hela tiden påminner mig om –”Just nu är det så här” vilket är en skön känsla, just nu kan jag påverka, inte imorgon, inte igår, inte för tio år sedan och inte om tio år. Jag blir berörd av den yngsta superhjälten jag känner som inte bryr sig om måsten och borden, det enda han bryr sig om är vad han vill eller inte vill just för stunden, -”Jag vill ha glass”, -”Det finns ingen glass, och du har ju nyss ätit, om du är hungrig så borde du ha ätit mer mat”, -”Jag är inte sugen på mat, jag är sugen på glass” Han som visar mig vägen till sin igloo, han som ger mig en bamsekram på morgonen eller tittar surt på mig och borrar ner huvudet i mammas hals när han är arg. Han gör inget han inte vill, och han tvekar inte en sekund att berätta för omvärlden när han är missnöjd. Och då är vi vuxna där med våra pekpinnar och talar om vad som är rätt och vad som är fel, sen tillbringar jag timmar med att försöka komma i kontakt med mina känslor…. För då kommer jag att må bättre, det står i mina böcker…

Okej, nästa person kanske jag inte kan kalla superhjälte för då blir min arbetstillvaro odräglig, det skulle vara som att säga att chefen har rätt… Nä, jag håller mig till att det han sa kanske eventuellt var en smula klokt. –”Sluta gnäll” Och det är ju sant, hur mycket energi lägger vi på att gnälla över saker som inte är som vi vill? Ok, fyra åringen kanske gnäller för att han inte får glass, men hur mycket gnäller vi inte varje dag?

Jag gnäller nog dagligen, jag vet att jag är en positiv person och sällan ser hinder men likförbaskat kan jag nog hitta både det ena och det andra att gnälla om.

Jag lyssnade på en podd i dag med Björn Natthiko Lindeblad och Navid Modori, och deras ”prat” går också rakt in i hjärtat, jag halvlåg i soffan efter maten och skulle slölyssna lite innan jag tog tag i mina borden och måsten, men det blev inga borden och måsten, det byttes ut mot att skriva, för det var det jag ville göra just nu.

Häromdagen  fick jag ett samtal från en tidigare kollega och även en klient, vi pratade en lång stund och när vi avslutade samtalet så sa hen –”Det är så skönt att prata med dig, då säger så bra saker och hjälper mig hela tiden med min resa” varpå jag blir lite paff, men också väldigt berörd, jag har fått möjligheten att hjälpa någon, att få vara någon annans superhjälte, superhjälte kanske är att ta i men det låter ju fränare. Det var ju min vardag när jag arbetade fullt ut som PT, att hjälpa andra att hitta nya vägar och vägval i livet för att nå en hälsosammare livsstil, och det är något fantastiskt att få vara med att bidra.

Så vi är nog alla omgivna av superhjältar, det handlar bara om att ibland stanna upp och lyfta blicken, se sig om och ta in alla intryck, men vi får inte heller glömma att vi själva är superhjältar, och kan vara det där stödet, hjälpen eller förebilden för någon annan.

”Människan är inte, utan blir i möten med andra”

Lämna en kommentar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *